Jonathan Michael Feldman, 4 september 2025

Många på vänsterkanten känner väl till rasbiologernas försök att hålla den svenska genpoolen ren och oförfalskad. Mindre omtalat, men lika betydelsefullt i vår tid, är försöken att hålla det sociala och ideologiska utrymmet ”rent och oförfalskat.” Den som är för annorlunda, som framhäver sig själv för starkt eller uppträder på ett sätt som upplevs som aggressivt riskerar att frysas ut, bestraffas eller trakasseras. I den akademiska tidskriften Research in Organizational Behavior föreslår Jennifer A. Chatman och Charles A. O’Reilly att “organisationskultur” bör förstås som ”de normer som kännetecknar en grupp eller organisation och som, om de är vida spridda och starkt hållna, fungerar som ett socialt kontrollsystem för att forma medlemmarnas attityder och beteenden.”  I Sverige förväntas man vara lagom – varken för mycket eller för lite.

Men historien visar något helt annat. Peter Hall beskrev i Cities and Civilization hur judiska minoriteter var en nyckelkälla till kulturell dynamik i Österrike. Samma mönster syns i Sverige: bakom några av våra mest ”ursvenska” produkter, idéer och uttryck står konstnärer, entreprenörer och musiker med bakgrund utanför den svenska majoritetskulturen. Kort sagt – de är ofta mer framgångsrika än svenskar själva i att skapa det vi uppfattar som svenskt.

Vad innebär det? Att den kulturella kanonen inte är en oskyldig samling traditioner, utan ett vapen som avfyrar motsägelser. Och dessa motsägelser är själva kärnan i det svenska. Å ena sidan straffas aggressiva individer, å andra sidan ursäktas militära interventioner i Libyen, i Thailand–Kambodja eller i Sveriges tidiga stöd till nazismen. Vi hyllar jantelagen, samtidigt som vi bygger nationell prestige på Nobelpriset och på att lyfta fram dem som sticker ut.

Det finns två sidor av etnicitet i Sverige: etniska grupper som nästintill fullständiga outsiders och etniska grupper som nästintill fullständiga insiders. Det är först när vi fokuserar på dessa två sidor som vi kan förstå den djupare innebörden av en kulturell kanon.

Om vi vänder oss till den första sidan har vi Sofie Fredlund-Blomst. Hon menar att Jantelagen, en uppsättning oskrivna regler som främjar ödmjukhet och konformitet, speglar den psykologiska grunden i det skandinaviska – särskilt det svenska – samhället, där individualitet ofta betraktas med misstänksamhet. Denna djupt rotade kulturella betoning på likhet och social enhet skapar en spänning i förhållande till multikulturalismen, som ses som en störande avvikelse från “den gyllene medelvägen” och leder till en exotisering av främmande kulturer snarare än en verklig integration.

Det finns dock en annan sida. Vi talar om det genuint svenska, men det mest ”svenska” visar sig gång på gång ha rötter i migranters och minoriteters skapelser: Karl Martin Sandberg, Israelism, Cornelis Vreeswijk, Povel Ramel, Josef Ernst Sachs – listan är lång. När migranter bidrar till svensk kultur kallas det ”hybriditet”, som om det vore något halvsvenskt – ett begrepp som i sig antyder att det svenska är något homogent och ursprungligt. Ioanna Blasko och Nikolay Zakharov hävdar i ”Mixed Race and Ethnicity in Sweden: A Sociological Analysis” följande: ”I Sverige uppfattas blandad identitet i stor utsträckning som att vara ‘blandad med majoritetsbefolkningen’ och därmed väl integrerad. Detta står i kontrast till de perspektiv som de berörda etniska grupperna har, där blandningen ofta kopplas till att vara ‘försvenskad’ eller ha uppnått svenskhet.”  Men i praktiken är gränsen mellan svenskt och icke-svenskt flytande, kontextuell och genomsyrad av hyckleri.

Det är därför jag hävdar att motsägelserna i en kanon är det mest svenska som finns. Lars Trägårdh påpekade i Almedalen 2024 att många i det svenska samhället använder kunskap om den de facto-kanon för att gynna sig själva på andras bekostnad. Hans eget uppdrag var, som han uttryckte det, att ”jämna ut spelplanen” för migranter. Därför är gränsdragningarna kring vad som är inne eller ute i kanonen inte en akademisk detalj – de avgör hur makt utövas i Sverige. De som behärskar koderna kan fortsätta att avväpna de som inte gör det. Här blir det precis som Shakespeare skrev: ”[thou] doth protest too much” – ett uttryck som antyder att förnekelse ofta avslöjar just det man försöker dölja. Eller att man dekonstruerar mer än man borde.

Att låtsas som att den kulturella kanonen inte existerar är inget annat än ond tro. Hyckleriet är systemets motor. Jag vill hellre veta allt om detta vapen – det vapen som används för att övervaka, sortera och disciplinera människor – än delta i spelet där man låtsas som att det inte finns.

The Swedish cultural canon is a weapon – used by “non-Swedes” to achieve success, but also by Swedes to deny non-Swedes success

Many on the left are well aware of the attempts of racial biologists to keep the Swedish gene pool pure and unadulterated. Less talked about, but just as significant in our time, are the attempts to keep the social and ideological space “pure and unadulterated.” Anyone who is too different, who emphasizes themselves too strongly or behaves in a way that is perceived as aggressive risks being frozen out, punished or harassed. In the journal Research in Organizational Behavior, Jennifer A. Chatman and Charles A. O’Reilly suggest that “organizational culture” should be understood “as the norms that characterize a group or organization that if widely shared and strongly held, act as a social control system to shape members’ attitudes and behavior.”  In Sweden, one is expected to be moderate – neither too much nor too little.

But history shows something completely different. Peter Hall described in Cities and Civilization how Jewish minorities were a key source of cultural dynamism in Austria. The same pattern is visible in Sweden: behind some of our most “originally Swedish” products, ideas and expressions are artists, entrepreneurs and musicians with backgrounds outside the Swedish majority culture. In short – they are often more successful than Swedes themselves in creating what we perceive as Swedish.

What does that mean? That the cultural canon is not an innocent collection of traditions, but a weapon that fires contradictions. And these contradictions are the very essence of what is Swedish. On the one hand, aggressive individuals are punished, on the other hand, military interventions in Libya, in Thailand-Cambodia or in Sweden’s earlier support for Nazism are excused. We celebrate “the Law of Jante,” while at the same time building national prestige on the Nobel Prize and on highlighting those who stand out.

There are two sides to ethnicity in Sweden: ethnic groups as penultimate outsiders and ethnic groups as penultimate insiders. It is only by focusing on these two sides that we can understand the deeper meaning of a cultural canon. Turning to the first side we have Sofie Fredlund-Blomst. She argues that Jantelagen, a set of unwritten rules promoting humility and conformity, reflects the psychological foundation of Scandinavian—particularly Swedish—society, where individuality is often viewed with suspicion. This deep-rooted cultural emphasis on sameness and social uniformity creates tension with multiculturalism, which is seen as a disruptive deviation from the “middle way,” leading to the exoticization of foreign cultures rather than their full integration.

There is another side, however. We talk about what is genuinely Swedish, but what is most “Swedish” turns out time and again to have roots in the creations of migrants and minorities: Karl Martin Sandberg, Israelism, Cornelis Vreeswijk, Povel Ramel, Josef Ernst Sachs – the list is long. When migrants contribute to Swedish culture, it is called “hybridity”, as if it were something half-Swedish – a concept that in itself suggests that Swedish is something homogeneous and original. Ioanna Blasko and Nikolay Zakharov argue in “Mixed Race and Ethnicity in Sweden: A Sociological Analysis” that: “mixed identity in Sweden is largely understood as ‘mixed with the majority population’ and therefore well-integrated. This contrasts with the perspective of the ‘ethnic groups’ that are being mixed, which is linked with being ‘Swedified’ (försvenskad) or having attained Swedishness.” But in practice, the boundary between Swedish and non-Swedish is fluid, contextual and imbued with hypocrisy.

That is why I argue that the contradictions in the canon are the most Swedish thing there is. Lars Trägårdh pointed out in Almedalen 2024 that many in Swedish society use knowledge of the de facto canon to benefit themselves at the expense of others. His own mission was, as he put it, to “level the playing field” for migrants. Therefore, the boundaries around what is inside or outside the canon are not an academic detail – they determine how power is exercised in Sweden. Those who master the codes can continue to disarm those who do not. Here it is, as Shakespeare wrote: “[thou] doth protest too much” – a phrase that suggests that denial often reveals the very thing one is trying to hide. Or, one is deconstructing more than one should.

Pretending that the cultural canon does not exist is nothing more than bad faith. Hypocrisy is the engine of the system. I would rather know everything about this weapon – the weapon used to monitor, sort and discipline people – than participate in the game of pretending that it does not exist.